Jag borde vid det här laget veta att inget blir som man tänkt sig när man har med djur att göra. Ronja var tilltänkt avelshona men avskyr utställningar. Dolly var tilltänkt brukshund men visade sig vara döv. Jåppe var tänkt som en helt vanlig sällskapskatt. Mina drömmars katt som bara behöver gå runt och vara sitt eget älskliga jag. Dagens facebook-uppdateringar säger väl det mesta:
för nio timmar sedan blodvite har uppstått: Lovis satte tänderna i husses hand. Matte har tvättat och plåstrat. Det ser okej ut.
för sju timmar sedan väntar på att Dolly ska komma hem. Det ska bli spännande att se hur hon och Jåppe reagerar på varandra.
för fyra timmar sedan pustar ut efter pärsen. Två arga tanter som träter med varandra, en överdrivet glad tjej och en djupt skeptiskt kille. Tanterna har emigrerat till köksbordet igen, tjejen är kopplad och killen ligger på mattes mage och sover.
för tre timmar sedan imponeras av lillkisses humör. Flytta på’re boxerjävel!
för två timmar sedan suckar över att Cirkus Berghem förvandlats till jag vet inte vad. Husse har farit till akuten med sitt finger, Dolly går i koppel, arga Jåppe gömmer sig under köksbordet, surtanterna går runt och fräser lite hur som haver.
för en timme sedan skänker bort ett stycke döv boxer med diverse egenheter.
för 40 minuter sedan och Dolly är instängda i sovrummet medan katterna har resten av lägenheten till sitt förfogande. Vi får ta nya tag i morgon.
Jag saknar min Jåppe! Det här suger.
Det kommer att ordna sig efterhand, tar tid att vänja sig och veta var man har varandra. Jåppe klarar sig. Kram!
Tack!