På vårt lundehundsbesök fick vi också titta i en av Birgittas böcker: Svenskt rashundsgalleri från 1940. I denna superfina bok till stor del bestående av fotografier på hundar inom respektive ras hittade vi minsann vita boxrar. De finns med mitt ibland de färgade boxrarna och tycks inte alls vara ”icke godkända” som idag. Om jag läser bildtexten rätt har två av dem ställts ut med en 1:a respektive 2:a i ökl. (Men det är inte alls säkert att jag läser det rätt.) I vilket fall presenteras de vita boxrarna tillsammans med de färgade och det är fascinerande att 40-talet i den frågan var mer liberalt än 00-talet.
Skarabergs Gigi.
Bonzi.
Bibbi av Vadholma.
Vissa saker var bättre förr.
När jag tittar på bilden av Boxi, då ser jag barndomens fasa. Han ser inte riktigt barnvänlig ut och det var så jag upplevde boxern i byn. Jag var livrädd! Tur att jag fick bli mormor till änglagrynet Dolly! En glad själ i en lessen kropp:)
Haha, hur tänkte du nu? Var nånstans är Dollys kropp lessen? I ansiktet kanske… där hänger i alla fall läpparna.
Ja men hallååååååå! Finns det NÅGON som kan se så lessen ut som Dollan. Eller behöver jag en synundersökning:)