Jag har länge varit nyfiken på norsk lundehund men aldrig lyckats träffa någon. Men äntligen har det skett. Den mycket tillmötesgående Birgitta på kennel Navahoos lät oss (mig och Anders) komma och träffa hennes två lunnisar Björne och Yksi. De var precis så fina som jag hade tänkt mig och betydligt mer sociala med främmande människor än jag någonsin trott att spetsar kunde vara. Pigga och alerta rackare som blev alldeles överlyckliga av att få besök.
Till sättet påminde de väldigt mycket om dansk/svensk gårdshund – men lunnisarna hade en avknapp. Jag tror inte jag har träffat någon gårdshund med en sådan. Den största skillnaden mellan de två är nog ändå pälsen. Lundehundens extra tår och andra fysiska specialiteter gör ju ingen större skillnad i vardagen, men pälsens tjocklek kan verkligen göra det. Vi har ju faktiskt vinter mest jämt här uppe i norr. Plus för släthåriga hundar – man behöver inte dammsuga så mycket. Plus för tjockpälsade hundar – de fryser inte när det regnar/snöar/är minusgrader.
Yksi.
Björne.