Jag är nog en levande tantvarning hela jag, men igår gjorde jag något som var lite extra tantigt. Det hade snöat och det fluffiga vita täcket hade lagt sig till rätta över alla Berghems isfläckar. På lunchpromenaden med Dolly gjorde jag en j**la vurpa och skrapade upp benet och mer eller mindre mosade höften. Det i sig kanske var lite tantigt. Men när jag har landat hör jag någon som ojar sig. Ajajaj låter det. Döm om min förvåning när jag insåg att det var jag. Inget vrål, ingen svordom, utan bara ett ynkligt kvidande. Ajajaj.

This entry was posted on fredag, april 17th, 2009 at 12:42 e m and is filed under Diverse. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.