Idag var jag och min goda vän M och såg på teater, närmare bestämt en uppsättning av Anteckningar från ett källarhål. En 50 minuter lång monolog av en man på en scen som mest liknar en smutsig cell. Den enda rekvisitan bestod av en stol, ett handfat i metall, ett glas, en väska med kläder, blinkande lysrör och en blomma i kruka som den manlige skådespelaren talar till. (Jo, en till rekvisita fanns, men det var lite av en överraskning… inga spoilers här inte.) Mannen talar om människan och samhället. Jag tyckte mycket om slutet och den underfundiga humor som då och då skymtade fram, men jag kan inte låta bli att tänka på hur föreställningen måste te sig i en ovan teaterbesökares ögon: som något mycket konstigt. En man i långkalsoner och linne som talar med en krukväxt.
En del kanske känner sig som hemma , om man bortser från krukväxten:)
Kanske det kanske. Men då tycker jag nog lite synd om dem.
Är inte livet nog komplicerat utan att se sånt? Vad var meningen med föreställningen?
Meningen är nog att presentera tankar om livet, människan och samhället. Om förnuft och vilja, om ont och gott. Jag tror inte att man går på dylika föreställningar om man tycker att de gör livet mer komplicerat. Antagligen går man för att man tycker att det är roligt/tankeväckande/spännande.