Igår fick jag agera hjälte genom att fånga in en hund som kom springades ut ur skogen som skjuten ur en kanon. När jag ropade på fartdåren tvärvände hon och kom rusande mot mig, till synes övertygad om att nu skulle allt lösa sig eftersom det fanns en människa i närheten. Jag satte på hunden Dollys koppel och gick in i skogen för att försöka hitta ägaren. När jag stod där bland träden insåg jag att jag inte hade en aning om vad jag skulle ropa så jag bestämde mig för ”hundägare”. Där jag gick och ropade ”hundägare” som en annan galning men ingen visade sig. När jag precis bestämt mig för att sätta in hunden i bilen och fara hem och ringa polisen kom det ut en matte som såg både lycklig och lite skamsen ut. Slutet gott, allting gott.
En annan femma är det på hemmafronten. Mitt sjuksysterskap fortsätter än ett tag, nu är sambon inlagd för andra gången på lasarett. Hunden däremot verkar frisk. Kortisonkuren gör susen – hon har inte reagerat över huvud taget på mygg och urinvägsinfektionen verkar ha dragit sig tillbaka med hjälp av citronen.
Kortisonet Dolly får heter Prednisolon Pfizer och är både effektivt och billigt. En burk gick på drygt 50 kronor.
Citronen gav jag henne i flytande form i maten så det var inga problem att få i henne det.
Vad härligt att hunden din verkar vara på bättringsvägen. Vad tråkigt att sambon din var tvungen att läggas in, det är aldrig roligt.
Ser fram emot att träffas!
Jo, det är skönt med ”bara” en sjukling. Och visst ska det bli kul att träffas! Colliedate!