Jag har gjort en ny bekantskap, nämligen med rasen doberman och individen Zack. Jag har tillbringat ett och ett halvt dygn tillsammans med nämnde Zack eftersom jag lovat att visa honom på utställning i Piteå. Jag vet inte hur många gånger jag svor för mig själv att jag minsann aldrig mer skulle beblanda mig med andras hundar. Kanske lika många gånger som jag tyckte att det var riktigt trevligt att umgås med den där elefanten.
Zack är fyra år och lika busig som om han vore fyra månader. Han hoppar och studsar och får glädjefnatt så att hans enda hjärncell viker sig dubbel och helt slutar att fungera. I ena stunden är han den lydigaste ängeln och i nästa en knäppgök som bara far omkring. Andra dobermanägare på utställningen menade att det var typiskt för rasen. Tack och lov att jag i alla fall inte köpte en doberman. Boxrar framstår som lugnet själv i jämförelse.
Hur som helst gick det fint att visa Zack – han fick inte ett cert, men han fick i alla fall en etta. Domaren lyfte fram många förtjänster hos Zack, huvud, ögon, hals och päls till exempel. Men han tyckte att skuldran var för lite vinklad och att frambensrörelserna var för korta. Frampartiet är visst ofta undervinklat på doberman. Eller det är i alla fall vad jag fick höra från andra ägare.
Det mest framträdande med dagen för min del var hur kul det är med hundar som hör. Någon gång i livet MÅSTE jag ha en hörande hund.