Istället för vår vanliga lunchpromenad i skogen gick vi förbi familjen Boberg för ett boxerbus med Wille. Och det visade sig att han egentligen är Vilde. Det var mer än en gång han fick fjäska in sig hos Dolly när han förivrat sig. Hon var villig att förlåta allt när han slaskat henne i ansiktet en stund. De är riktigt förtjusta i varandra, de små knäppisarna.

Igår blev det en del träning för både matte och Dolly. Jag hade en träff med den fenomenala instruktören Eva Andersson *reklam, reklam* och vi tränade en hel del moment som har med apportering att göra och en hel del som har med fotgående att göra. Så länge matte håller sig munter kan Dolly göra nästan vad som helst. Eva är bra på att få fram mattes munterhet.

För att återknyta till ett tidigare inlägg så gick Boxerklubbens mentaltest alldeles utmärkt. Åtta anmälda hundar (fyra boxrar, två schäfrar och två rottweiler) genomförde banan och sju blev godkända. Fikat blev populärt och till och från hade vi rekordstor publik. Det var säkert många som var nyfikna på de nya reglerna för MT. Själv fick jag prova på att hjälpa till med protokollen – sätta kryss och räkna poäng. Tack och lov för miniräknaren!

Jag har gjort en ny bekantskap, nämligen med rasen doberman och individen Zack. Jag har tillbringat ett och ett halvt dygn tillsammans med nämnde Zack eftersom jag lovat att visa honom på utställning i Piteå. Jag vet inte hur många gånger jag svor för mig själv att jag minsann aldrig mer skulle beblanda mig med andras hundar. Kanske lika många gånger som jag tyckte att det var riktigt trevligt att umgås med den där elefanten.

Zack är fyra år och lika busig som om han vore fyra månader. Han hoppar och studsar och får glädjefnatt så att hans enda hjärncell viker sig dubbel och helt slutar att fungera. I ena stunden är han den lydigaste ängeln och i nästa en knäppgök som bara far omkring. Andra dobermanägare på utställningen menade att det var typiskt för rasen. Tack och lov att jag i alla fall inte köpte en doberman. Boxrar framstår som lugnet själv i jämförelse.

Hur som helst gick det fint att visa Zack – han fick inte ett cert, men han fick i alla fall en etta.  Domaren lyfte fram många förtjänster hos Zack, huvud, ögon, hals och päls till exempel. Men han tyckte att skuldran var för lite vinklad och att frambensrörelserna var för korta. Frampartiet är visst ofta undervinklat på doberman. Eller det är i alla fall vad jag fick höra från andra ägare.

Det mest framträdande med dagen för min del var hur kul det är med hundar som hör. Någon gång i livet MÅSTE jag ha en hörande hund.

Bloggvis har det inte hänt mycket på sistone, verklighetsvis har det däremot hänt desto mer. Min sambo har brutit knäet i en osannolik hundrelaterad olycka. (Vem trodde att det var möjligt att bli rammad rakt i knäet av två boxrar på en stor åker?) Jobbet kräver sitt, som alltid. (I juni ska jag på mitt livs första konferens. Huvva.) Vardagen kräver sitt, som alltid. (Och en krympling kan ju inte precis dra sitt strå till stacken.)

Dessutom har jag haft en hel del föreningsarbete på gång den sista tiden. Boxerklubben ska ha mentaltest på torsdag och det är en hel del jobb med att ordna sådant. Jag har ordnat så att allt som har med köket och försäljningen att göra fungerar. (Den som känner mig ser ju genast ironin i detta.) Vidare har jag skrivit en artikel om att leva med hörselskadad hund till Boxerbladet och börjat en sökkurs med Dolly. Det är bland det mest tillfredställnade i livet att se hunden arbeta självständigt.

Sist men inte minst tänker jag annonsera att den här bloggen nog inte kommer att finnas kvar så länge till. Jag ska satsa på att göra en vanlig hemsida istället.