Ja, jag har faktiskt tillbringat hela dagen utomhus trots vädret. Som tur var hade jag packat med massor med kläder så att jag kunde byta ut de blötaste plaggen mot torra. Dubbel uppsättning jackor, mössor, tröjor, byxor. You name it. Det är förstås inte vädret eller kläderna som är det mest intressanta, utan KURSEN.

Jag är så tacksam att jag efter alla dessa turer ändå deltog. Eller deltar – det är en heldag imorgon också. Jag fick hjälp med allt jag hade tänkt och fick dessutom en massa tips om andra saker genom att titta på de andra ekipagen. Nu kan jag lämna Dolly i bilen, jag har början till ett bra tecken till fot och jag har lärt mig en bra teknik för att träna apportering (till och med med riktig apportbock).

Trots alla dessa lärdomar var ändå en av de bästa sakerna med dagen att få bekräftat att det jag gjort ändå varit bra – att jag har en bra kontakt med min hund. (För att citera kursledaren: en fantastisk kontakt. Jag är så mallig så jag nästan spricker.)

Undra vad jag vill träna imorgon? En snygg ingång till inkallningen kanske?

städa varje fredag. Pytt heller. Ligg i sängen och slappa varje fredag är betydligt närmare min verklighet. Efter en arbetsvecka orkar vi inte så mycket mer i den här familjen.

I dag känner jag mig riktigt stolt över min lilla hund (och över mig själv också faktiskt). När vi var ute på vår lunchskogspromenad hittade jag ett nerfallet träd och eftersom Dolly är över ett år så kan vi utan dåligt samvete träna hopp. Tillfället bara låg där. Så jag lockade henne med en bit skinka och vips flög hon över stammen. Över och tillbaka, över och tillbaka. Hon fattade direkt.

Dessutom har hon lärt sig att stanna stående på handtecken när hon är på väg mot en. Stanna, hon står stilla och så får man kalla in. Kanoners. I början försökte hon liksom smyga mot handtecknet, hon tog låååångsamma steg innan hon stannade. Nu stannar hon direkt. Får väl se hur länge det håller i sig.

THE NEVERENDING STORY

Kurseriet har tagit ännu en vändning. Jag ska vara med i alla fall. Ikväll hade vi teori hemma hos en kursdeltagare och bekantade oss med varandra. Det här kommer att bli minst sagt spännande. Antagligen kommer jag att vara mer utmattad än Dolly efter den här helgen.

det där med att ta ut sina sorger i förskott. Det blev fler ändringar på kursen så nu har jag faktiskt hoppat av. Det känns jättetråkigt, men det blir inte alltid som man tänkt sig. Så nu får jag och Dolly träna vidare på egen hand istället. Jag skulle verkligen behöva lite hjälp (läs: massor med hjälp).

Till exempel har jag problem med att lära henne ett handtecken för fot. Som det är nu börjar hon gå fot efter att jag ”samlat upp” henne och gjort en helomvändning men det kan man ju inte använda i längden. Jag får inte heller till någon bra ingång vid inkallningen. Jag har försökt träna ingång hemma i köket men Dolly bara tittar på mig som om jag vore dum i huvudet – det är ju springa som är kul.

Vidare behöver jag hjälp med apporteringen. Dolly tycker inte alls att det finns någon poäng att lämna apporten i mattes hand. Har jag tur släpper hon den vid mina fötter. Har jag otur tar hon apporten och sticker iväg i en liten segerdans samtidigt som hon halvkvävt nynnar ”du kan inte ta mig”.

Har du något bra tips? Skriv gärna en kommentar!

har aldrig gjort någon gladare. Det är en läxa jag lär mig gång på gång, men det fastnar visst aldrig. I vilket fall kan nog kurshelgen lösa sig bara fint. Jag kontaktade en av mina kurskamrater som förstås direkt såg den lösning jag inte såg: att ställa bilen så nära att jag kan stå bredvid den – då har Dolly sällskap, lite värme och jag kan titta på de andra ekipagen. Kurskamraten tillade ”problem är till för att lösas” och jag sände en tacksam tanke till alla positiva brukshundsmänniskor där ute. Jag önskar att jag vore en sådan där ”problem är till för att lösas”-människa, istället för en ”problem är till för att ältas”-människa.

Fasen också vad trött jag blir. Jag och Dolly är anmälda till en lydnadskurs som går av stapeln i helgen. Kursen är individanpassad och skulle passa oss perfekt. Dolly är ju lite speciell att jobba med i och med att hon har en kraftig hörselnedsättning. Det som funkar på andra hundar funkar inte på henne. Äntligen kom det då en kurs som var som gjord för oss.

Men vad händer? Jo, de andra deltagarna tycker så här några dagar innan kursstart att det är för dyrt att hålla till inomhus på Forslunda och bestämmer prompt att vi ska vara utomhus istället. Det är ju lätt för dem som har hundar som kan sitta i bilen och värma sig medan matte tittar på de andra ekipagen. Dolly kan inte det eftersom hon stressar upp sig alldeles otroligt i bilen och skäller konstant.

Mina skojiga alternativ ser alltså ut så här:

1. Lämna Dolly i bilen och därmed få en hund som är så trött att hon inte går att jobba med när det väl är vår tur.

2. Ha Dolly med mig hela tiden i det pissiga vädret så att hon fryser sig trött med samma resultat som ovan.

3. Själv sitta med Dolly i bilen och missa alla de andra ekipagen.

Kul va?

Så har man sett Död mans kista och det är bara att konstatera: jag är en sucker för äventyrsfilm. Okej att Davy Jones anhang såg ut som något misslyckat från Sagan om ringen, okej att Orlando är lika töntig som vanligt – jag gillar filmen i alla fall och ser med glädje fram emot del III.

Annars har den här dagen varit helt galen med en massa jobbmöten, besök av mamma, tvättstuga och sist men inte minst en hundpromenad på Gammlia. Igår var en vilodag för Dolly så idag hade hon mäkta mycket spring i benen. Det resulterade i att hon sprang efter en stackars rödklädd joggare. Jag tror att han blev mer rädd för mitt vrålande än för hundens glada skutt. Det fanns inget att göra så jag vände och sprang åt andra hållet och då kom Dolly farandes som en brun rem. Fastän jag var ordentligt sur på henne så tjoade jag och lekte. Det är ju toppen toppen toppen att vara där matte är och inte där joggaren är.

av mitt liv som bloggare kommer jag att skriva om det som ständigt finns i mitt huvud: hundar. Den här bloggen kommer antagligen inte att handla om så mycket annat. Man skulle kunna tro att jag som litteraturvetare skulle skriva om en och annan bok, but that ain’t gonna happen.

För en gångs skull är min boxer Dolly helt slutkörd. Ja, du läste rätt – en boxer som är slutkörd. Hon fick träffa två labradorer idag som var ett par riktiga surkärringar. I alla fall om man frågar Dolly. Hon fick på nöten så det stod härliga till och det var en tämligen ny upplevelse för henne. Som den hönsmatte jag är blev jag lite oroad då och då men vi klarade oss från blodvite. Jag vet två som gärna hade velat se dagens spektakel: Dollys vanliga lekkompisar Vilja och Pingis. De hade garanterat flinat så där som bara hundar kan över det faktum att terroristen Dolly blev satt på plats.