Nu börjar livet återta sin normala form och takt. Vi firade julen med besked – i dagarna tre. Först hos pappafamiljen, sedan hos mammafamiljen och sist men inte minst hos sambofamiljen. Så mycket familj, klappar och julmat kan göra även den fryntligaste julfirare utmattad.

Gårdagen passerade i en dimma. Sängläge och Harry Potter. Dolly klev bara upp för att få gå ut, i övrigt sov hon. Tre tokiga dagar och en minst sagt tokig tomte tog knäcken på henne. Tack och lov åt hon varken glitter eller snören, men hon har kraschat tre julgranspumlor bara genom att vifta på svansen. En glad boxersvans är inte att leka med.

Dolly kommer att röntgas (höft, knä, armbåge) den 18:e januari -07. Håll tummarna för fina resultat!

Tänk om jag kunde ha en lika avslappnad inställning till läkare som djuren har till veterinären. Idag gjorde vi bort den årliga vaccinationen på två katter och en hund och det gick som smort. De verkar faktiskt tycka att sprutan bara kändes som ett myggbett – om ens det. Konstigt. Det gör ju SKITONT att få en spruta.

Idag fixade vi de sista julklapparna. Jag kan inte förstå varför vi gruvat så förfärligt… det har ju gått som på räls. Två dagar på stan. That’s it. Och vad jag såg många prylar som jag vill köpa till mig själv… Nästa gång jag får pengar ska jag shoppa mig hög. Den som inte fattat att materiell lycka också är lycka har inte fattat mycket.

Jag har även köpt en klicker idag. På nära håll hör Dolly klickern så nu har jag börjat klicka in henne och det känns jättebra. Fasen vad skönt att få ett sätt att belöna med ljud. Lilla dövmaja. Eller ja, döv är hon ju inte – hon hör bara inte så bra.

Annars har vi varit på våra obligatoriska skogspromenader och det går bara hejsanhejsan. Numer ser jag henne även om det är mörkt eftersom jag fäst en lampa på hennes halsband. På håll ser man bara ett blåaktigt ljus som kommer skumpande genom skogen. Hoppas att någon riktigt nördig typ får syn på det och övertygas om att de upplevt något övernaturligt. Hahaha. Ja, jag skrattar även gott åt alla galenpannor som är med i spökprogram på teve. Hur kul som helst.

Det är även hur kul som helst att jag lyckats lära Dolly ett handtecken för ”hopp”. Vi tränar i skogen genom att hoppa över nedfallna träd. Enda problemet är att jag tycker att det är mycket roligare än vad hon tycker. Hon vill bara hoppa typ två gånger. Sedan tittar hon trött på mig och ser ut att tänka ”ja, ja, matte, jag hoppar väl för din skull då”. Så jag tar det lugnt med hoppningen. Två gånger får räcka fastän jag gärna ser henne flyga över hinder hur många gånger som helst.

Sist men inte minst vill jag påpeka att spöstraff borde införas. Jag fick idag höra på en djuraffär att det varit in ett par som ville köpa en munkorg åt en sjuveckorsvalp. I kid you not: SJU VECKOR!

Till och med i det här hushållet har julen börjat göra sitt intåg. Igår tog vi fram lite julbelysning samt handlade de första julklapparna. Otroligt nog gick det som på räls. Vi hittade klapp på klapp och det var bara att shoppa loss.

Annars har jag börjat oroa mig för den effekt jul kan ha på hundar. Jag kommer att vaka över min bebis konstant så att hon inte sväljer nötter, glitter, julklappssnören eller annat som kan fresta en boxer. Och det är nog bäst att jag håller ett extra öga på mammas julgran. Bollar är som bekant kul för de flesta hundar. Ett träd fullt med bollar måste ju vara paradiset.

Jag brukar lite skämtsamt kalla Dolly för en boxer retriver eftersom hon älskar att bära saker. Jag har aldrig tänkt tanken att det faktiskt skulle kunna finnas någon riktig boxer retriver, men det gör det. På gårdagens skogspromenad sprang jag och Dolly på en matte med just en blandning mellan boxer och golden retriver. Det var en svart hane på fem månader, med boxerkropp, boxertassar, grand danois huvud och golden retriver öron. Obeskrivligt söt. Men jag undrade genast hur resultatet kan bli så: var kom den svarta färgen ifrån? Var kom huvudformen ifrån?

Förutom gedigna kunskaper i genetik önskar jag mig ett riktigt jullov. Ett sånt som man hade när man var liten.

Folk som har barn har ett och annat att lära sig av folk som har hundar. Idag passerade jag en pappa och en liten kille i treårsåldern. Ungen vägrar gå och pappan erbjuder så snällt att han ska få åka på axlarna. Ungen vägrar och slänger sig på marken och skriker och gråter. Vad gör pappan? Jo, han böjer sig ner och frågar pojken med en puttenuttiggullegullig röst ”Vad ska vi göra då?”.

Jag höll på att få en hjärnblödning. Man kan väl inte fråga en treåring vad man ska göra. Det är som att be hunden betala räkningar. Hundägaren i mig vrålade för full hals: gulla inte – gå!!! Men den civiliserade människan i mig såg till att jag inte sade något högt. Jag blir så trött på folk. Och ja – hundar är bättre än barn.

Två dagar hundkurs kan ha den effekten. Hjärnan funkar inte och jag har en allmän känsla av att ha blivit överkörd av en ångvält. Vår kursledare var som en ostoppbar naturkraft. Och det är precis som det ska vara. Det har varit en underbar helg! Jag har frusit enormt och fått anstränga min koncentrationsförmåga till det yttersta men det spelar ingen roll när jag tänker på allt jag har lärt mig. Som grädde på moset fick Dolly en present av vår kursledare: ett randigt hundtäcke i ylle. Hon är så söt när hon struttar runt i det. Sötaste boxern i stan.