har aldrig gjort någon gladare. Det är en läxa jag lär mig gång på gång, men det fastnar visst aldrig. I vilket fall kan nog kurshelgen lösa sig bara fint. Jag kontaktade en av mina kurskamrater som förstås direkt såg den lösning jag inte såg: att ställa bilen så nära att jag kan stå bredvid den – då har Dolly sällskap, lite värme och jag kan titta på de andra ekipagen. Kurskamraten tillade ”problem är till för att lösas” och jag sände en tacksam tanke till alla positiva brukshundsmänniskor där ute. Jag önskar att jag vore en sådan där ”problem är till för att lösas”-människa, istället för en ”problem är till för att ältas”-människa.

Fasen också vad trött jag blir. Jag och Dolly är anmälda till en lydnadskurs som går av stapeln i helgen. Kursen är individanpassad och skulle passa oss perfekt. Dolly är ju lite speciell att jobba med i och med att hon har en kraftig hörselnedsättning. Det som funkar på andra hundar funkar inte på henne. Äntligen kom det då en kurs som var som gjord för oss.

Men vad händer? Jo, de andra deltagarna tycker så här några dagar innan kursstart att det är för dyrt att hålla till inomhus på Forslunda och bestämmer prompt att vi ska vara utomhus istället. Det är ju lätt för dem som har hundar som kan sitta i bilen och värma sig medan matte tittar på de andra ekipagen. Dolly kan inte det eftersom hon stressar upp sig alldeles otroligt i bilen och skäller konstant.

Mina skojiga alternativ ser alltså ut så här:

1. Lämna Dolly i bilen och därmed få en hund som är så trött att hon inte går att jobba med när det väl är vår tur.

2. Ha Dolly med mig hela tiden i det pissiga vädret så att hon fryser sig trött med samma resultat som ovan.

3. Själv sitta med Dolly i bilen och missa alla de andra ekipagen.

Kul va?

Så har man sett Död mans kista och det är bara att konstatera: jag är en sucker för äventyrsfilm. Okej att Davy Jones anhang såg ut som något misslyckat från Sagan om ringen, okej att Orlando är lika töntig som vanligt – jag gillar filmen i alla fall och ser med glädje fram emot del III.

Annars har den här dagen varit helt galen med en massa jobbmöten, besök av mamma, tvättstuga och sist men inte minst en hundpromenad på Gammlia. Igår var en vilodag för Dolly så idag hade hon mäkta mycket spring i benen. Det resulterade i att hon sprang efter en stackars rödklädd joggare. Jag tror att han blev mer rädd för mitt vrålande än för hundens glada skutt. Det fanns inget att göra så jag vände och sprang åt andra hållet och då kom Dolly farandes som en brun rem. Fastän jag var ordentligt sur på henne så tjoade jag och lekte. Det är ju toppen toppen toppen att vara där matte är och inte där joggaren är.

av mitt liv som bloggare kommer jag att skriva om det som ständigt finns i mitt huvud: hundar. Den här bloggen kommer antagligen inte att handla om så mycket annat. Man skulle kunna tro att jag som litteraturvetare skulle skriva om en och annan bok, but that ain’t gonna happen.

För en gångs skull är min boxer Dolly helt slutkörd. Ja, du läste rätt – en boxer som är slutkörd. Hon fick träffa två labradorer idag som var ett par riktiga surkärringar. I alla fall om man frågar Dolly. Hon fick på nöten så det stod härliga till och det var en tämligen ny upplevelse för henne. Som den hönsmatte jag är blev jag lite oroad då och då men vi klarade oss från blodvite. Jag vet två som gärna hade velat se dagens spektakel: Dollys vanliga lekkompisar Vilja och Pingis. De hade garanterat flinat så där som bara hundar kan över det faktum att terroristen Dolly blev satt på plats.