Dolly kommer att röntgas (höft, knä, armbåge) den 18:e januari -07. Håll tummarna för fina resultat!

Tänk om jag kunde ha en lika avslappnad inställning till läkare som djuren har till veterinären. Idag gjorde vi bort den årliga vaccinationen på två katter och en hund och det gick som smort. De verkar faktiskt tycka att sprutan bara kändes som ett myggbett – om ens det. Konstigt. Det gör ju SKITONT att få en spruta.

Idag fixade vi de sista julklapparna. Jag kan inte förstå varför vi gruvat så förfärligt… det har ju gått som på räls. Två dagar på stan. That’s it. Och vad jag såg många prylar som jag vill köpa till mig själv… Nästa gång jag får pengar ska jag shoppa mig hög. Den som inte fattat att materiell lycka också är lycka har inte fattat mycket.

Jag har även köpt en klicker idag. På nära håll hör Dolly klickern så nu har jag börjat klicka in henne och det känns jättebra. Fasen vad skönt att få ett sätt att belöna med ljud. Lilla dövmaja. Eller ja, döv är hon ju inte – hon hör bara inte så bra.

Annars har vi varit på våra obligatoriska skogspromenader och det går bara hejsanhejsan. Numer ser jag henne även om det är mörkt eftersom jag fäst en lampa på hennes halsband. På håll ser man bara ett blåaktigt ljus som kommer skumpande genom skogen. Hoppas att någon riktigt nördig typ får syn på det och övertygas om att de upplevt något övernaturligt. Hahaha. Ja, jag skrattar även gott åt alla galenpannor som är med i spökprogram på teve. Hur kul som helst.

Det är även hur kul som helst att jag lyckats lära Dolly ett handtecken för ”hopp”. Vi tränar i skogen genom att hoppa över nedfallna träd. Enda problemet är att jag tycker att det är mycket roligare än vad hon tycker. Hon vill bara hoppa typ två gånger. Sedan tittar hon trött på mig och ser ut att tänka ”ja, ja, matte, jag hoppar väl för din skull då”. Så jag tar det lugnt med hoppningen. Två gånger får räcka fastän jag gärna ser henne flyga över hinder hur många gånger som helst.

Sist men inte minst vill jag påpeka att spöstraff borde införas. Jag fick idag höra på en djuraffär att det varit in ett par som ville köpa en munkorg åt en sjuveckorsvalp. I kid you not: SJU VECKOR!

Till och med i det här hushållet har julen börjat göra sitt intåg. Igår tog vi fram lite julbelysning samt handlade de första julklapparna. Otroligt nog gick det som på räls. Vi hittade klapp på klapp och det var bara att shoppa loss.

Annars har jag börjat oroa mig för den effekt jul kan ha på hundar. Jag kommer att vaka över min bebis konstant så att hon inte sväljer nötter, glitter, julklappssnören eller annat som kan fresta en boxer. Och det är nog bäst att jag håller ett extra öga på mammas julgran. Bollar är som bekant kul för de flesta hundar. Ett träd fullt med bollar måste ju vara paradiset.

Jag brukar lite skämtsamt kalla Dolly för en boxer retriver eftersom hon älskar att bära saker. Jag har aldrig tänkt tanken att det faktiskt skulle kunna finnas någon riktig boxer retriver, men det gör det. På gårdagens skogspromenad sprang jag och Dolly på en matte med just en blandning mellan boxer och golden retriver. Det var en svart hane på fem månader, med boxerkropp, boxertassar, grand danois huvud och golden retriver öron. Obeskrivligt söt. Men jag undrade genast hur resultatet kan bli så: var kom den svarta färgen ifrån? Var kom huvudformen ifrån?

Förutom gedigna kunskaper i genetik önskar jag mig ett riktigt jullov. Ett sånt som man hade när man var liten.

Folk som har barn har ett och annat att lära sig av folk som har hundar. Idag passerade jag en pappa och en liten kille i treårsåldern. Ungen vägrar gå och pappan erbjuder så snällt att han ska få åka på axlarna. Ungen vägrar och slänger sig på marken och skriker och gråter. Vad gör pappan? Jo, han böjer sig ner och frågar pojken med en puttenuttiggullegullig röst ”Vad ska vi göra då?”.

Jag höll på att få en hjärnblödning. Man kan väl inte fråga en treåring vad man ska göra. Det är som att be hunden betala räkningar. Hundägaren i mig vrålade för full hals: gulla inte – gå!!! Men den civiliserade människan i mig såg till att jag inte sade något högt. Jag blir så trött på folk. Och ja – hundar är bättre än barn.

Två dagar hundkurs kan ha den effekten. Hjärnan funkar inte och jag har en allmän känsla av att ha blivit överkörd av en ångvält. Vår kursledare var som en ostoppbar naturkraft. Och det är precis som det ska vara. Det har varit en underbar helg! Jag har frusit enormt och fått anstränga min koncentrationsförmåga till det yttersta men det spelar ingen roll när jag tänker på allt jag har lärt mig. Som grädde på moset fick Dolly en present av vår kursledare: ett randigt hundtäcke i ylle. Hon är så söt när hon struttar runt i det. Sötaste boxern i stan.

Ja, jag har faktiskt tillbringat hela dagen utomhus trots vädret. Som tur var hade jag packat med massor med kläder så att jag kunde byta ut de blötaste plaggen mot torra. Dubbel uppsättning jackor, mössor, tröjor, byxor. You name it. Det är förstås inte vädret eller kläderna som är det mest intressanta, utan KURSEN.

Jag är så tacksam att jag efter alla dessa turer ändå deltog. Eller deltar – det är en heldag imorgon också. Jag fick hjälp med allt jag hade tänkt och fick dessutom en massa tips om andra saker genom att titta på de andra ekipagen. Nu kan jag lämna Dolly i bilen, jag har början till ett bra tecken till fot och jag har lärt mig en bra teknik för att träna apportering (till och med med riktig apportbock).

Trots alla dessa lärdomar var ändå en av de bästa sakerna med dagen att få bekräftat att det jag gjort ändå varit bra – att jag har en bra kontakt med min hund. (För att citera kursledaren: en fantastisk kontakt. Jag är så mallig så jag nästan spricker.)

Undra vad jag vill träna imorgon? En snygg ingång till inkallningen kanske?

städa varje fredag. Pytt heller. Ligg i sängen och slappa varje fredag är betydligt närmare min verklighet. Efter en arbetsvecka orkar vi inte så mycket mer i den här familjen.

I dag känner jag mig riktigt stolt över min lilla hund (och över mig själv också faktiskt). När vi var ute på vår lunchskogspromenad hittade jag ett nerfallet träd och eftersom Dolly är över ett år så kan vi utan dåligt samvete träna hopp. Tillfället bara låg där. Så jag lockade henne med en bit skinka och vips flög hon över stammen. Över och tillbaka, över och tillbaka. Hon fattade direkt.

Dessutom har hon lärt sig att stanna stående på handtecken när hon är på väg mot en. Stanna, hon står stilla och så får man kalla in. Kanoners. I början försökte hon liksom smyga mot handtecknet, hon tog låååångsamma steg innan hon stannade. Nu stannar hon direkt. Får väl se hur länge det håller i sig.

THE NEVERENDING STORY

Kurseriet har tagit ännu en vändning. Jag ska vara med i alla fall. Ikväll hade vi teori hemma hos en kursdeltagare och bekantade oss med varandra. Det här kommer att bli minst sagt spännande. Antagligen kommer jag att vara mer utmattad än Dolly efter den här helgen.

det där med att ta ut sina sorger i förskott. Det blev fler ändringar på kursen så nu har jag faktiskt hoppat av. Det känns jättetråkigt, men det blir inte alltid som man tänkt sig. Så nu får jag och Dolly träna vidare på egen hand istället. Jag skulle verkligen behöva lite hjälp (läs: massor med hjälp).

Till exempel har jag problem med att lära henne ett handtecken för fot. Som det är nu börjar hon gå fot efter att jag ”samlat upp” henne och gjort en helomvändning men det kan man ju inte använda i längden. Jag får inte heller till någon bra ingång vid inkallningen. Jag har försökt träna ingång hemma i köket men Dolly bara tittar på mig som om jag vore dum i huvudet – det är ju springa som är kul.

Vidare behöver jag hjälp med apporteringen. Dolly tycker inte alls att det finns någon poäng att lämna apporten i mattes hand. Har jag tur släpper hon den vid mina fötter. Har jag otur tar hon apporten och sticker iväg i en liten segerdans samtidigt som hon halvkvävt nynnar ”du kan inte ta mig”.

Har du något bra tips? Skriv gärna en kommentar!