SKK:s bedömning av röntgenbilderna är klar.

Höfter B

Armbågar ua

Knän ua

För den oinitierade kan jag tala om att dessa resultat är bra.

Numer är jag ordinarie ledamot i Boxerklubbens (önlo) styrelse. Vi hade årsmöte igår och trots viss oreda kände jag mig riktigt peppad. Det här ska bli skoj! Hundar och hundaktiviteter är skoj!

Igår var vi hos veterinären och röntgade Dollys höfter, knän och armbågar. Proceduren var inget att oroa sig för. Dolly fick en lugnande spruta och slockande inom ett par minuter. När hon legat en stund lyftes hon upp på röntgenbordet och så togs bilderna en efter en. Jag fick assistera och hålla henne vilket gick finfint. Det enda som var lite otrevligt var att sträcka henne för höftledsröntgen. Kroppen ska vara helt rak och så ”drar” en person i bakbenen medan en annan (jag) ”drar” i frambenen. Det som kändes skumt var att hon skulle sträckas så mycket.

Sedan fick vi vänta medan veterinären kollade att bilderna blivit bra. Väntan blev ganska lång och Dolly hann vakna till litet. Hon fick syn på mig och viftade på svansen och sedan var hon borta igen. Hon var verkligen en ynklig liten figur just då. Vi fick ta om höftleden men på andra försöket så var veterinären nöjd med bilden. Dolly fick en uppvakningsspruta och försökte sig direkt på att gå vilket inte gick så bra. Hon var riktigt groggy och hade kissat ner sig så jag fick stå och torka henne medan jag höll ett vakande öga så att hon stod stilla. När hon var nästan torr var hon så pigg att hon ville gå ut ur rummet. Så det gjorde vi.

Dolly fick gå till bilen och eftersom hon var fuktig frös hon förfärligt. Vi hade med hennes filt så jag lindade in henne i den och så sov hon i mitt knä hela vägen hemma. Resten av kvällen var lugnare än någon annan kväll sedan Dolly kom in i våra liv. Hon sov hela kvällen. De enda avbrotten var när hon fick middag och när vi tog ut henne på korta kissrundor.

Lederna såg bra ut – vår veterinär sade att allt såg okej ut och att Dolly inte kommer att få några problem med lederna i första taget. Så jag är nöjd oavsett vad SKK:s bedömning blir. (Svaret kommer nog om en vecka.) Dessutom gick vi från veterinären med en liten extra bonus – det är inte varje dag ens hund blir jämförd med Björn Borg. Innan sederingen lyssnade veterinären på Dollys hjärta och hon såg mycket förtjust ut och utbrast: ”Vilken vältränad hund! Hennes hjärta är som Björn Borgs – det slår sakta och säkert.”

Än en gång är det talesättet på sin plats. Det är nämligen numer LAGOM kallt. Snön ligger kvar, men man fryser inte arslet av sig. Perfekt. Jag och Dolly har firat med två riktigt långa skogspromenader. Igår var vi ute 1 timme och 45 minuter och idag nästan lika länge. Båda dagarna har Dolly hittat lekkompisar – eller snarare så har de hittat henne.

Igår mötte vi boxer retrivern (från ett gammalt inlägg) som numer är högre än Dolly trots sina ynka sju månader. Han sprang direkt fram till Dolly och eftersom de är av samma skrot och korn så drog de iväg i en vild jakt mellan trädstammarna. Idag träffade vi en golden retriver som för all del var pigg för att vara en golden men som ändå inte nådde upp till boxerbusnivå. En stunds lek gick bra men den stackars golden satte sig rätt snabbt på rumpan och vände bort ansiktet från gåpåiga Dolly. Det verkar som om det även ligger en hel del i talesättet ”lika barn leka bäst”.

Igår deltog jag för första gången som den sjätte medlemmen i bokklubben Disco. Vi hade läst Marie Hermanssons ”Mannen under trappan” och träffades för att äta en bit mat och samtala om boken. Utifrån deras gamla betygssystem disco eller duns måste jag säga att träffen helt klart var disco.

Okej. Jag tittade bort från datorn i några sekunder. Då passade Ronja på att skriva detta: ÄMKååååååååååååååååååååååååiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii

Som lunchaktivitet for jag till Ön med Dolly för att träna lite. Det är ca 15 grader kallt, snön gör världen vacker och vi hade appellplanen helt för oss själva. Både jag och Dolly tyckte att det var toppen. Efter bara en liten stund hade Dolly fullt med isklumpar i de små torskstråna hon har under hakan så hon såg ut som en delvis rakad tomte.
Vi promenerade mest och tränade inkallning (eftersom det är bland det roligaste Dolly vet), men vi tränade faktiskt lite fritt följ också (vilket gick riktigt bra med tanke på att Dolly inte alls brukar hänga med om hon inte har koppel på sig) och lite ”apportering”. Jag har problem med att Dolly vill ”äga” föremål som hon får tag i när hon är ute… Vi tränar numer i lina. Jag kastar en grej som hon får sticka och hämta och så försöker jag få in henne. Tack vare linan får jag in henne men hon spottar alltid ut grejen vid mina fötter istället för att lämna i handen. Det är dock finlir för oss just nu – jag blir nöjd så länge hon kommer.

Jag vill förmedla två trevliga nyheter. Det ena är att jag blivit tillfrågad om jag vill sitta i Boxerklubbens styrelse. Årsmötet är den 11 februari så då får vi se om jag blir invald som suppleant. Det andra är att Dollys kompis Pingis ska bli mamma – hennes matte har ääääntligen bestämt vilken hanne som får äran att bli pappa till Norrstigens första kull. Det vackra paret presenteras här.

Jag måste börja med att klaga, ironiskt nog över andra som klagar. Vi har numer bott typ ett och ett halvt år på Berghem och aldrig tidigare har jag bott i ett hus där folk klagar så förfärligt på varandra. Som nyinflyttad lärde jag mig snabbt att man skulle undvika den ena av de två tvättstugorna som pesten – där sitter nämligen alltid sura, arga, gnälliga lappar om allt som folk gör fel. Dessutom har lappskrivarna en förkärlek för våldsretorik. Just nu sitter det uppe någon lapp om att vissa personer borde stenas offentligt. Det borgar sannerligen för en trevlig stämning där folk är vänliga mot sina medmänniskor.

Tvättstugan var i sig inte nog för att jag skulle känna ett behov av att själv klaga av mig. Häromdagen fick jag däremot en lapp i min brevlåda från någon anonym sur granne. På lappen stod ungefär lämna inte sopor på loftgången eftersom det luktar. Jag brukar inte lämna sopor på loftgången (det brukar däremot mina grannar), utan jag brukar lämna en och annan hundbajspåse utanför dörren när jag glömt ta med nyckeln till soprummet på mina hundpromenader. Numer är det som bekant vinter, så de små påsarna fryser väldigt snabbt. Hur i hela friden kan klagnissen känna någon lukt från en frusen hundbajspåse? Tar människan upp påsen och sniffar på den?

För att avsluta i en något mer positivt röstläge: vi har äntligen fått snö som ligger kvar! Idag var vi i grusgropen så att Dolly fick rusa av sig ordentligt och det var så vackert med vintersol, vit snö och en lycklig boxer.

Min lilla boxer har än en gång bevisat att hon faktiskt börjar vara stor. Igår var vi och hälsade på ett par och deras lilla schnauzer Bang som inte gillar stökiga hundar. Jag vet ju att Dolly har utvecklats mycket men jag blev ändå förvånad över hur fint hon skötte sig. Hon stod helt stilla och tittade bort så att Bang fick nosa igenom henne och sedan ägnade sig Dolly åt lägenheten en god stund innan hon försökte inbjuda till lek. (Försökte är rätta ordet för Bang var inte alls sugen.) För inte så länge sedan var Dollys metod en helt annan: att hälsa på en ny hund var lika med att boxa till dem för att starta en vild lek snarast möjligt.

vad länge sedan jag skrev sist. Men jag tycker att jag har en giltig anledning: förkylning kombinerat med massor att göra. Jag har haft en väldigt intensiv period på mitt arbete. Utöver det tar ju Dolly sin tid, vardagssysslorna sin och nöjena sin. För att nämna ett par saker som varit utöver det vanliga så har vi dels köpt en ny teve, dels varit på skattjakt. Teven har vi självklart i sovrummet – som alla riktiga slackers.

Jag och Dolly har varit på en riktigt lång koppelpromenad ikväll. Det är trist att inte kunna ha henne lös på kvällspromenaderna men det är för halkigt att gå något elljusspår och för mörkt för att gå där det inte finns belysning. Vår promenad den här kvällen var ändå riktigt bra och Dolly gick som en liten ängel. Större delen av promenaden kände jag inte ens att jag hade en hund i andra ändan av kopplet. Varför är det inte så alla dagar? Häromdagen betedde hon sig som om hon inte alls blivit koppeltränad, drog och hade sig. Hon lyckades till och med dra omkull mig på en isfläck. Efter den händelsen har jag en vacker lårkaka på mitt vänstra ben.

Flygturer tycks vara de enda cirkuskonster vi tränar på just nu. Jag skyller återigen på halkan. Det går inte så bra att träna utomhus när man är på väg att ramla hela tiden. Så jag har inget nytt att berätta på hundfronten förrutom att Dollys röntgen har blivit framflyttad till den 31 januari. (Det passar ju mig bra, jag som är SÅ bra på att vänta.)

Nu börjar livet återta sin normala form och takt. Vi firade julen med besked – i dagarna tre. Först hos pappafamiljen, sedan hos mammafamiljen och sist men inte minst hos sambofamiljen. Så mycket familj, klappar och julmat kan göra även den fryntligaste julfirare utmattad.

Gårdagen passerade i en dimma. Sängläge och Harry Potter. Dolly klev bara upp för att få gå ut, i övrigt sov hon. Tre tokiga dagar och en minst sagt tokig tomte tog knäcken på henne. Tack och lov åt hon varken glitter eller snören, men hon har kraschat tre julgranspumlor bara genom att vifta på svansen. En glad boxersvans är inte att leka med.