Febern har gett med sig en del och jag börjar vara lätt uttråkad. Vilken tur att det har kommit ett nytt nummer av Hundsport! I delen ”Veterinären berättar” skriver Berit Wallin Håkansson om skendräktighet. Ovanligt passande för vår del. Symtomen beskrivs som att tiken blir inåtvänd, håglös, passiv och får mjölkfyllt juver.
Eftersom Dolly nyss varit skendräktig började jag förstås tänka på hur väl de beskrivna symtomen stämmer överens med hur det var för henne. Mjölkfyllt juver stämmer klockrent. Passiv i formen tröttare än vanligt, sover mer än vanligt, stämmer också. Inåtvänd och håglös? Jag vet inte riktigt. Inåtvänd känns inte rätt då Dolly snarare var ett totalt plåster på mig som hela tiden ville vara jättenära och gosa. Nja, jag tror vi struntar i det där inåtvänd och håglös. Det stämmer helt enkelt inte med Dollys skendräktighet.
Vad mer? Wallin Håkansson skriver: ”Det finns skrönor om skendräktiga tikar som sägs ha visat symtom nästan som vid en riktig förlossning med värkar och allt. Även den som har ett öppet sinne måste faktiskt vara skeptisk. En normal förlossning bygger på en väl avvägd duett mellan hormoner, ett växelspel där både mamman och valparna har viktiga roller. Om inga valpar finns i livmodern blir det ingen duett, ingen förlossning och inte heller några värkar.” Då undrar jag verkligen vad det var Dolly höll på med en hel natt? Vad var det där stönandet, flåsandet, slickandet, stönandet, flåsande, slickandet? Vad var kvällens föregående bäddande och matvägran? I just det här fallet tror jag faktiskt mer på ”skrönor” än på veterinären. Och det hör inte till vanligheterna. Jag är ett veterinär-fan av stora mått.
Innan skendräktigheten löpte Dolly (förstås). Under löpet har hon käcka svarta byxor på sig. Hur som helst tyckte hon att det var en bekväm lösning att ha verktygsväskan som huvudkudde. Ser skönt ut, eller hur?
Veterinär-faan var ordet